Legenden om Jäähelmifolket

För länge sedan innan den sista istiden började var den vindpinade och karga udden - som senare började kallas Helsingfors - till stor del täckt av vatten. Endast de modigaste och starkaste förmådde bosätta sig här. Här och där på de högsta bergstopparna fanns små byar av hus som var byggda av mammutben och trä.

Det mest legendomspunna folket som har bott i området är Jäähelmifolket, som i de forntida ceremonierna valdes att beskydda Jäähelmi, som kom med den vita vintern. Jäähelmi gjorde att byn hade ett speciellt och vitt beundrat särdrag;  i byn var det nämligen alltid vacker och fröjdefull vinter.

Jäähelmibyn låg på Borgbacken, som var den högsta platsen i det nuvarande Helsingfors. Med ömsint hand härskade Pakkas-Matti och hans fru Pakkas-Maija över byn under ledning av råd och lärorika legender som Jäähelmi förmedlade via olika uppenbarelser.

På den tiden förtjänade folket sitt levebröd genom att fiska och jaga. En gång i året samlades bygdens män för att styra ut på det iskalla och dystra havet. De kämpade mot de höga bränningarna och nordanvindens dån med hopp om att få en god fiskfångst, som skulle fylla de väntande familjernas magar för en lång tid framåt.

När de återvände från havet kom folk från när och fjärran till Jäähelmibyn för att fira hemkomsten med en fest fylld av mat och glädje, som pågick i 30 dagar och nätter.

Så levde folket från år till år, från årtusende till årtusende. Tills en natt när Jäähelmi uppenbarade sig för Pakkas-Matti och berättade att byn var utsatt för fara. Jäähelmi befallde Pakkas-Matti att samla ihop folket i byn, förbereda båtarna för en lång resa och styra kosan mot köldens boning i norr. Och så blev det. Jäähelmifolket lämnade Borgbacken med norr som sin enda ledstjärna. Ännu i dag vet ingen vart Jäähelmi förde sitt utvalda folk.

Nu har folket och Jäähelmi återvänt till sina ursprungliga boningar i Helsingfors för att på den milda och blåsiga udden återigen ställa till med en fest som samlar folk från när och fjärran.